solen sticker dig i ögonen och blandar sig med kvardröjande värme på dina kinder från den där varma, varma sängen som bara tycks vara ett minne blott. ett plågsamt sådant (som om du inte redan har nog utav sådana).

kaffets bittra, familjära doft ankrar dig kvar i verkligheten och du häller upp det i den finaste koppen. den med handmålade björnbär som du fick av mormor.

du tassar bort till soffan (vilket tar uppskattningsvis 0.6 sekunder, i och med att den bara är en knapp meter ifrån köket) och sjunker ner bland sunkiga, leopardmönstrade filtar och troligtvis en katt. eller om hon är kvar i sovrummet?

du läppjar på den stärkande drycken och gnuggar försiktigt vänstra foten. så kallt på golvet såhär års. så kallt att det svider. du blänger anklagande på det odugliga linoleumgolvet och suckar sedan, stryker dig över pannan.

ett hasande ljud och du kastar en flyktig blick på nattens sällskap. faktiskt, nattens sällskap sedan ungefär tre veckor tillbaka. han vinkar halvhjärtat. du vänder tillbaka uppmärksamheten till kaffet. men en våg av missnöje sveper över ditt ansikte.

”var är ciggen?”

”god morgon, älskling. ja, jag har sovit gott, tackar som frågar. du själv?” fnyser han.

du grymtar något ohörbart och den benige pojken (för man skulle väl knappast kunna kalla honom man? även fast han faktiskt har stubb) kliver över en hög snabbnudelspaket och placerar sig i en lagom prydlig, mänsklig hög bredvid dig, även fast det knappt finns plats i den lilla soffan med alla filtar och katter.

han räcker dig närmsta ciggpaket och planterar en kyss i hörnet av din mun. du ler snett och rufsar hans bruna-men-nästan-svarta hår.

”hey, sorry for being a bitch. jag har inte druckit mitt kaffe än. och, du vet, morgoncigg. nu.”

han biter dig i stortån; ”det är lugnt, D.” och breder ut sig i soffan, fötterna placerade i ditt knä och du tänder en välbehövd cigarett och begrundar frånvarande hur ljuset kan få hans nyckelben att se så markerade ut och var satan du lade den där t-shirten igår och när är det din buss går nu igen, och han målar cirklar på soffans armstöd och betraktar dig.

men det kan väl kanske vara lite så att ibland så bara klickar folk. pojke och pojke, flicka och flicka, pojke och flicka och ficka fick flick men bara i perioder, visst? inte mer än fyra veckor. då är deadlinen nådd och fram med den vita näsduken och vinka farväl, tåren redo i ögat.

men du är glad så länge det varar. eller hur?

ps lägger upp bilder när jag hittat min kameraladdare lolol. och förskräckligt fin dag med astrutt idag yep