and the ones who load the dice always say the toss is fair
var i skogen och promenerade, lyssnade på detta.
har suttit framför brasan mest hela dagen, lyssnat på vår duettspellista och ritat. har köpt en ny minimoleskine för ett särskilt syfte som dock är hemligt. kanske visar er någon gång i framtiden. hursomhelst ser jag ut ungefär såhär:
jag heter jasmin, jag älskar coldplay, muse, tokio hotel, kent och håkan hellström. svart och vinröd nagellack är det finaste jag vet, jag brukar vandra runt ensam på stan ibland bara för att gå runt, jag älskar att ha tid för mig själv. jag älskar känslan av att stå på konsert och musik är verkligen det bästa som finns enligt mig. jag bryr mig mest av allt om mina vänner, jag ler konstant (verkligen, jag gör det). jag vill fånga kärleken fast jag tycker det är allt för svårt. jag gillar alltid att förvåna folk och slå dem med häpnad. jag tycker om att dansa. och sedan tycker jag om att skriva och läsa. läsa gör jag hela tiden, nästan. idag började jag skriva på en bok och noveller skriver jag hela tiden.
det var väl det, och jag anser mig inte som intressant. och du vet ju vem jag är. men du känner mig inte riktigt sådär jättebra.
jag säger att jag tänker på livet när han frågar, fast det inte är sant i det ögonblicket. jag vet inte vad det är med mig; jag läser de sista harry potterböckerna för att jag vill gråta/fast de får mig att gråta. egentligen tänker jag inget alls/alldeles för mycket, jag vet inte, det är samma tankar som har fastnat i en cirkulationsplats, ungefär. en halvsanning: jag målar naglarna röda för att kunna skrapa bort det.
mitt hjärta känns just nu som en tickande bomb. jag drömmer så att jag får deja vu-känslor när jag är vaken, jag är inte säker på om det är sanndrömmar eller om det bara handlar om galenskap. jag är för mycket hjärta. måste skärpa mig nu på direkten, men jag vet inte hur man gör.
ah, det blev en himla bra lista!
Jag heter inte det jag utger mig att heta, men det spelar väl ingen roll vad man heter antar jag?
I alla fall så bor jag i en liten by i Norrland där det är så kallt så man måste gå runt med tjocktröjor inomhus. Det absolut bästa jag vet är att ligga i sängen under söndagsmornar och lyssna på Sigur Rós medan jag vet att snön faller utomhus. Jag gillar även att få höra andra personers livserfarenheter, tankar på filosofiska frågor och annat sånt där utan rätt eller fel. Eftersom jag själv känner mig osäker inom talandets konst väljer jag oftast att bara lyssna, vilket nästan är finare tycker jag. Är absolut inte estetisk på något sätt (till skillnad från resten utav Sveriges ungdomar känns det som ibland), men är tillfreds med vem jag är ändå.
Jag älskar att skriva brev.
och att dansa medan jag lagar mat.
jag tänker alldeles för mycket och är rädd för att fatta beslut, annars längtar jag mest efter äventyr och efter att saknade personer ska återvända. jag lyssnar på musik nästan dygnet runt, läser böcker och pratar i telefon på nätterna och är trött varje morgon då väckarklockan ringer.
jag heter sofia och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om mig själv. jag är väl en vanlig tonårstjej med sentimentala tankar och en melankolisk klump i magen. alltid denna längtan efter någons famn. sen är jag himla blyg när jag är med folk jag inte känner. men när jag väl känner någon/några är det tvärtom. eller när jag är full.
just nu sitter jag och gråter till håkan hellström. tre på natten. hm ja. pusz
vilken fin blogg du har. gillar bilderna.
Sandra Mikaela Salomonsson här. 17 år, bosatt ute på landsbygden i en by vid namn Tranemo. Nybliven singel men är konstigt nog inte så förstörd. Spenderar min tid med att skriva meningslösa texter, köpa gamla böcker från 1870-talet till 1945, Joy Division, Carl, fundera på tid och människors utseende samt se på Control minst en gång om dagen. Får väldigt lätt ångest över allt, speciellt en dag som denna, sista dagen på lovet, och önskar då att jag kunde bygga ett Muminhus till mig själv som jag skulle kunna gömma mig i.
2 Limpor cigaretter, en skev bil, den här låten: http://open.spotify.com/track/4vG9cN7ywq0fXrUvZn0Rk7
Don't be shy you learn to fly
jag heter johanna. ibland tänker jag att det är ett väldigt konstigt namn, det smakar underligt när man säger det jo - h - annaaaa. hmm. jag bor i stockholm, det har jag alltid gjort. jag älskar den här staden ungefär lika mycket som jag hatar den. jag vet inte om jag vill flytta till en större stad med fler människor och högre hus och kortare vintrar eller om jag vill flytta ut till landet och bara ha träd som gran(n)ar. igår läste jag om cornelis vreeswijk i tidningen och tänkte att jag är lite som honom. och jag vet att man egentligen inte får säga sånt men jaja. jag kan inte sitta still i världen, jag älskar flygplatser och tågstationer, vill vara på väg någonstans hela tiden. jag är ett ärke exempel på någon som alltid tror att det är grönare på andra sidan och som aldrig lär sig läxan som alla andra verkar kunna att livet har precis samma färg på andra sidan jordklotet som det har här. jag tror att jag föddes i fel tid, jag tycker att världen och människorna var som vackrast någonstans där mellan 20- och 40-talet. det är något med 2000-talet som saknas.
amanda heter jag. fast det vet du förhoppningsvis redan. jag älskar the xx, the weeks, kent, håkan hellström, tegan and sara, mumford and sons och fin musik överhuvudtaget. älskar bloggar och att skriva noveller. älskar även frukt haha och äter nästan för mycket. jag tycker mjölk är den godaste drycken efter chailatte. jag älskar hösten. finaste årstiden, iallafall alla färger mmm. att spendera dagar på caféer. jag älskarälskarälskar böcker. antingen såna där böcker som handlar om kärlek, och paris eller den totala motsatsen när det kommer till böcker: kriminalromaner. jag älskar såna böcker, och vill gärna jobba inom polisen senare sen. jag är dock livrädd för framtiden. livrädd för att dö ensam. livrädd för att leva och dödsrädd för att dö.
Oerhört vackert och perfekt. Jag blir helt rörd och tacksam för det fina du gör i världen. Enligt mig är det konst och den som gör konst är till för att älskas. Du berikar hela världen tycker jag.
Jättejättejättefina bilder!
Jag heter Ada och tänker på saker som hänt förut och som egentligen är meningslösa men ändå bygger upp mig och mina tankar.
Varje gång jag cyklar på brunnen precis innan min uppfart här i Göteborg tänker jag på att en gammal vän sagt att jag borde borsta mina tänder lite noggrannare på insidan där bak, att jag borde "show not tell" som min svenskalärare säger och därför få ångest över att jag inte skriver en tillräckligt bra text.
Jag tänker även för mycket på hur andra tycker om mig, jag skiftar mellan att inte bry mig och sedan störtgråta över att ingen tycker om mig fastän någon i alla fall gör det. Jag är osäker och vet inte hur man gör när det kommer till kärlek. Jag älskar att skratta och önskar att jag bara hade enormt med vänner som inte brydde sig om hur man ser ut eller vad man har på sig eller vad man säger, en mening för mycket eller så. Jag hatade att åka skidor när jag var yngre, de blå och röda och de värsta svarta backarna var bara för mycket för mig. Idag gillar jag att få lite fart i det hela och tycker att de röda pisterna är lite tråkiga. När jag var i Sälen med min klass i April, detta år, hamnade jag i en liten olycka främst skapad av mig själv haha. Jag faceplantade och svullnade upp rejält i ansiktet, markerade backen (som var röd inte bara teoretiskt men även bokstavligt) och åkte med en sjukvårdare. Jag hade en liten hjärnskakning och förstod verkligen inte att detta hänt mig. Det första jag kom ihåg var inte vad jag hette eller vem jag var utan varför jag var där. Jag kom inte ihåg hur jag kommit dit (inte direkt iaf!) och jag kom inte ihåg vilken årstid det var - ironiskt nog. Det är lite kul såntdär, som ryktet om att man ser sitt liv flyga förbi sekunderna innan man dör. Är det sant? Jag har ingen aning. Jag tror att det är olika för alla. Den här texten hade ingen sammanhållning men det var ganska skönt att skriva av sig! Tack :) puss
mitt namn är inte så viktigt. Jag älskar att läsa böcker, lyssna på musik (kent, the national, interpol, Sigur Ros, Jonsi, och massa andra bra). Älskar att vara i min ensamhet, bara gå ut och gå och tänka. Sitte inne på mitt rum, med tända ljus och rökelser. Jag skriver ner mina känslor och tankar i en svart bok som jag gömmer långt bak i min bokhylla. Efter att jag har slutat skolan vill jag helst tågluffa. Allt detta älskar jag att göra, visar det dock sällan då jag inte umgås med människor som tänker på samma sätt som jag, förutom min bästa vän. Man skulle kunna säga att jag spelar en roll i skolan medan hemma är jag den som jag precis beskrev.
Hittade din blogg nyligen, och jag gillar den.
am i too late?
i am 22 and consistently inconsistent living in new york and i have no idea what im doin with my life. i love your blog but ive said that like 100 times on your flickr.
bye bye now
jag bor i en håla i linköping, hatar att bo här. vill bort. jag älskar att resa, mest för att upptäcka hur det är på andra ställen men också för att komma bort härifrån. jag vill bo i new york eller typ någon annan fin stad. när jag tagit studenten drar jag, då ska jag resa världen runt och upptäcka nya ställen. jag vill ha en blogg där jag lägger upp fina bilder från olika ställen, en bild ska va svartvit, höstig och den ska va på mig när jag räcker upp handen för att kalla in en taxi.
jag vill hjälpa människor som har det svårt. jag kanske bill bli läkare, men vet inte säkert.
det känns konstigt att skriva allt det här för det har jag inte berättat för någon.
musik älskar jag såklart. jag gillar mest glad musik. allt, jag lyssnar verkligen på allt. från kent till lady gaga, och från the beatles till katy perry. men jag har ingen speciell favorit. håkan är ju underbar såklart.
mina favoritböcker är harrypotter. har bokat premiär biljätter by the way! yey.
det känns som jag alltid har sett ner på mig själv, jag har äldre syskon och det känns som om de alltid är bättre än mig. jag står dem väldigt nära.
en sak jag stör mig på är de/dem, varför ska man skriva de/dem när de flesta skriver dom och om 100 år kommer alla skriva dom.
jag älskar att skratta och jag hatar sura människor. gillar inte heller när folk tar allt så seriöst.
kläder är underbart.
jag mår bra av kläder. och mode överhuvudtaget.
på vintern gillar jag att äta lussebullar och dricka te medans jag läser eller kolla på gamla avsnitt av vänner.
en dag vill jag kunna franska flytande. på min "innan-jag-dör-ska-jag" lista står det hälla en drink i någons ansikte och sedan storma ut. alltså jag är så störd egentligen. jag gillar att göra saker som man inte får.
min familj är det bästa jag vet. de är så härliga och snälla och min mamma är bäst.
jag vill ha en hund och en mac dator och ett vitt rum i staden. och så vill jag ge massvis med pengar till behövande barn.
den här texten är säkert full av stavfel och fel formuleringar men men. det var skönt att skriva allt.
jag är 14 år nu. om åtta år är jag fri.
Jag är den där människan som hela tiden har känslan av att jag har nått mitt ultimata skede av personlig utveckling, tills jag inser att personen i spegeln inte alls är densamma som förra året. Eller året innan det. Och året innan det.
Jag har alltid varit en mycket tveksam och rädd individ, enda sedan barnsben. Tala lärde jag mig bissart tidigt, men att gå, cykla och simma var saker som tog sin tid. Men snacka, det kunde jag i alla fall.
Jag upplevde ett svek när jag var tolv, lagom till högstadietiden, som påverkade mig så starkt psykiskt att det tog två år innan jag kunde prata igen utan att låta som en monoton robot. Det där snackandet som jag varit så bra på var som bortblåst efter chocken att ha blivit lämnad av någon jag litat så starkt på, och teaterscenen jag levt ut på under en period nu, var ingenting som längre lockade mig.
Den där fasen så många går igenom i sina tidiga tonår, att totalt förlora sig, och att försöka pånyttfödas som sig själv igen, tillsammans med förstående psykologsamtal och antidepp på tablett gick jag igenom.
Jag mår ganska bra nu. Jag är fin. Jag älskar och är älskad tillbaka av vänner och pojkvän (som jag tar tåget till varje helg efter att han flyttade i höstas). Han har underbara polisonger och kan prata med och få vem som helst att skratta. Jag rodnar fortfarande när jag blir tilltalad av någon jag inte riktigt känner.
Jag har lätt för att gråta, vare sig jag är lite nere eller väldigt glad så slår det alltid över i salta droppar eller glädjetår.
Jag hatar att säga hejddå. Att lägga på i telefonen. Jag föredrar att lämna än att bli lämnad kvar.
Jag försätter mig själv i känslor av bittersweet, och fastnar lätt i gamla minnen. Och jag skriver alldeles för långt. <3
Kent är min musik, och att teckna och måla och kanske skriva lite är mitt kall. Skämma bort mig själv med klädesplagg i mjuka dova färger är min materiella lycka.
19 blir jag i januari, och mitt namn börjar på A.
Din blogg är en inspirerande liten hörna, jag vill ta foton som du.<3