var ute och löpte idag. efter ungefär en halvmil kom jag till en av mina sjöplatser. jag saktade ner och svängde av vägen ner mot blåsten och vågorna, satte mig på bänken på betongavsatsen ner i vattnet och kisade mot vinden som fick mina ögonfransar att darra. lårmusklerna brände och under mig rasade vågorna. jag som inte varit där på mer än två månader insåg att sjön fått träffa nästan alla mina mest betydelsefulla; kärlekar och barndomsvänner och romsanser och andra stora. och jag hade glömt känslan av samhörighet med det djupa blå; lugnet, instabiliteten, raseriet; men ödmjukheten fyllde mig åter: för när vågorna ännu slår våldsamt i december har sjön sina storhetsdagar