lycka till nu, säger sara och kramar mig, kilar sedan iväg och lämnar mig därmed ensam vid hörnet av drottninggatan. jag ryser av nervositet, är torr i munnen. smsar och undrar hur vi ska hitta varandra, det är så mycket folk. skriver, jag har på mig en blå hatt. efter några minuters väntande får jag syn på honom på andra sidan gatan. han har på sig ljusblå jacka och septumpiercingen, spanar åt ett annat håll. jag hoppas att han ska se mig, så jag slipper vara den som går fram först. det går en stund, och jag tvingas ge upp ignorerandet. sväljer, och korsar gatan. hjärtat slår hundramiljonerslagisekunden. vi kramas, han luktar gott. tänder varsin cigarett (jag med ostadiga händer), småpratar om majsolen och går gatan ner.

vi tar tunnelbanan till söder, sitter med stort mellanrum på sätet och orden på tungan. hamnar på ett fik, le pierrot. hans motivering är billigt kaffe och rökrum. vi köper varsin kopp och jag betalar en extra femma för påtår, sparar kvittot så att jag kan sucka och åh-a senare i livet över denna majdag. knyter av mig kängorna och kurar ihop mig på en fönstersits. han är fin i håret och svartklädd. jag tar en bild med analoga kameran och han skruvar på sig, rynkar pannan i en grimas. sedan reser han sig. kom så röker vi, säger han.

rökrummet är ungefär en och en halv meter gånger en meter och har ett lågt fönster med en dyna på. vi sitter bredvid varandra, men trots att rummet är så litet känns han avlägsen och jag vågar inte flytta närmre. vi betraktar den enda utsmyckningen i rummet; en avlång tavla med rom som motiv. överallt på bilden finns katter: i colosseum, på colosseum, bredvid colosseum. i hattarna på tanter, på taxibilar och på pizzeriataket. vi fnissar och har väldigt roligt åt detta, räknar och får ihop det till arton katter. han säger, dina händer darrar. jag svarar att jag ätit för lite och druckit för mycket kaffe. han sneglar på mig med ett skeptiskt leende.

jag tittar ut på människorna och han berättar att hans mamma gjort spenatpaj. säger att hon gör världens godaste spenatpaj. att jag måste smaka den. jag ler och undrar om är det en inbjudan hem till honom.

vid kaffet och bordet igen berättar han att södertälje blivit uthängt i någon tidning för att de inte tar emot tillräckligt många flyktingbarn. jag förstår inte om jag ska vara på södertäljes sida eller på tidningens sida, men försöker nicka och säga, åh, vad dumt! vid rätt ställen. till slut hänger jag med och inser att jag visst ska vara på södertäljes sida, de tar emot flest flyktingbarn av alla kommuner i sverige. lidingö tar emot ett per år. jag försöker lägga detta på minnet.

han berättar om matte och hur han en gång körde på en hare och fick panik och åkte till en bonde som ville avliva haren med en planka och en spik, men jag lyssnar bara med ett halvt öra. tänker mest på att han sitter så långt bort och att jag vill ha ansiktet mot hans hals och stanna där hela dagen eller kanske resten av sommaren. när han funderar rör han vid sin piercing och jag gör mentala anteckningar om hans händer och läppar. tänker att snart är klockan mycket. föreställer mig hur jag reser mig upp, sätter mig bredvid honom och kurar ihop mig, lutar huvudet mot hans axel. istället tar jag på mig koftan. är du kall, frågar han. jag mm-ar.

ibland ser han på mig länge utan att vi säger något. hans ögon är ljusgrå och sorgsna fina snälla snälla rara. han har ett födelsemärke över vänster öga, jag vill röra vid det. ögonfransarna är så ljusa att de knappt syns. efter ögonkontakt som varat ett par sekunder längre än vad som är lämpligt, viker jag förläget av med blicken.

till slut blir det eftermiddag och vi har suttit på fiket flera timmar. han följer mig till pendeln och jag har lite ångest över att jag knappt nuddat honom. jag åkte inte tjugo mil för att bara vara vän.

på perrongen står jag med ryggen mot spåren, vänd mot honom. vi står nära, om jag lutade mig fram skulle min näsa snudda vid hans nyckelben. jag blir en smula förargad över hans långhet och min korthet. vi säger inte mycket. över oss vilar någon slags mild domedagskänsla. barakysshonombarakysshonombarakysshonom, mässar hjärtat. han säger, ditt tåg kommer om –

och jag sträcker på mig, lägger handen mot hans axel och kysser honom. först mjukt på läpparna, men han virar armarna om mig och flätar fingrarna bakom min rygg, kysser girigt. min sjömansmössa faller av, och jag måste hålla hårt i honom för att inte trilla framlänges.

- två minuter, avslutar han meningen. jag suckar aningens darrigt och han böjer sig ner och vi hånglar lite till.

till sist kommer tåget och då är hjärtat så högt att det knappt ens sjunker. han ger mig en sista, flyktig kyss och trycker min hand, säger, vi ses imorgon. jag går på och tittar över axeln och han vinkar lite lojt, småler. jag sätter mig på ett fönstersäte och hela tjugominuterstågresan kisar jag mot solen och lyssnar på nålens öga. gråter en skvätt.