solen sticker dig i ögonen och blandar sig med kvardröjande värme på dina kinder från den där varma, varma sängen som bara tycks vara ett minne blott. ett plågsamt sådant (som om du inte redan har nog utav sådana).

kaffets bittra, familjära doft ankrar dig kvar i verkligheten och du häller upp det i den finaste koppen. den med handmålade björnbär som du fick av mormor.

du tassar bort till soffan (vilket tar uppskattningsvis 0.6 sekunder, i och med att den bara är en knapp meter ifrån köket) och sjunker ner bland sunkiga, leopardmönstrade filtar och troligtvis en katt. eller om hon är kvar i sovrummet?

du läppjar på den stärkande drycken och gnuggar försiktigt vänstra foten. så kallt på golvet såhär års. så kallt att det svider. du blänger anklagande på det odugliga linoleumgolvet och suckar sedan, stryker dig över pannan.

ett hasande ljud och du kastar en flyktig blick på nattens sällskap. faktiskt, nattens sällskap sedan ungefär tre veckor tillbaka. han vinkar halvhjärtat. du vänder tillbaka uppmärksamheten till kaffet. men en våg av missnöje sveper över ditt ansikte.

”var är ciggen?”

”god morgon, älskling. ja, jag har sovit gott, tackar som frågar. du själv?” fnyser han.

du grymtar något ohörbart och den benige pojken (för man skulle väl knappast kunna kalla honom man? även fast han faktiskt har stubb) kliver över en hög snabbnudelspaket och placerar sig i en lagom prydlig, mänsklig hög bredvid dig, även fast det knappt finns plats i den lilla soffan med alla filtar och katter.

han räcker dig närmsta ciggpaket och planterar en kyss i hörnet av din mun. du ler snett och rufsar hans bruna-men-nästan-svarta hår.

”hey, sorry for being a bitch. jag har inte druckit mitt kaffe än. och, du vet, morgoncigg. nu.”

han biter dig i stortån; ”det är lugnt, D.” och breder ut sig i soffan, fötterna placerade i ditt knä och du tänder en välbehövd cigarett och begrundar frånvarande hur ljuset kan få hans nyckelben att se så markerade ut och var satan du lade den där t-shirten igår och när är det din buss går nu igen, och han målar cirklar på soffans armstöd och betraktar dig.

men det kan väl kanske vara lite så att ibland så bara klickar folk. pojke och pojke, flicka och flicka, pojke och flicka och ficka fick flick men bara i perioder, visst? inte mer än fyra veckor. då är deadlinen nådd och fram med den vita näsduken och vinka farväl, tåren redo i ögat.

men du är glad så länge det varar. eller hur?

ps lägger upp bilder när jag hittat min kameraladdare lolol. och förskräckligt fin dag med astrutt idag yep

du blåser rök i mitt ansikte. "du har läppstift på tänderna." jag drar med tungan, och du nickar bekräftande när läppstiftet är borta.

vi sitter på muren. klockan är runt tio och det enda som hörs är gnisslandet från några gungor vinden sliter i.

hela tiden flackar din blick.

hela tiden letar du efter något du aldrig kommer återse.

du slår av aska som inte behöver slås av.

"iallafall, han sade att han skulle komplettera med en aning rött för att få detaljerna att stå ut." jag drar ett bloss och mina händer darrar. jag pratar om pappas senaste målning.

"mm."

jag vet att du inte lyssnar, men det bryr jag mig inte om. i tystnad hör jag blodet rusa i mina öron, så jag gör mitt bästa för att fylla den. du slår återigen av aska som inte behöver slås av. dina rödkantade ögon fortsätter sitt ändlösa flackande, sökande. jag vänder bort blicken.

min hand söker sig upp mot min krage, och jag värmer den mot halsen. du avslutar cigaretten och stoppar ett tugummi i munnen. "för att mamma inte ska känna lukten," påstår du, men jag vet att det är för att dölja smaken för dig själv. du hade slutat, men saker förändrades och du började igen. förnekar det. ännu ett nederlag som tynger bröstkorgen.

förgäves ser du dig omkring en sista gång. desperation irrar i dina ögon, etsar sig fast i mitt minne. dina händer darrar också. till sist mumlar du, "vi går hem." och jag vet att sökandet är över för idag.

jag drar ett sista djupt bloss och slänger cigaretten. du lägger din arm om min midja och vi börjar vandra hemåt i mörkret.

(fått kommentarer om att det är som att jag skriver om två olika sidor av mig själv. vad tycker ni? det var inte med flit iallafall)